"Det enda som är säkert är att allt är osäkert, och det gör mig lugn" - Tooticki

Länge har jag gått och grubblat på hur jag skall ta itu med bloggtexten. Dels har jag väntat på infallsvinkeln intuitivt skall falla på plats eller så har jag aktivt försökt kartlägga alla mina rationella och kunskapsmässiga erfarenheter inom ledarskap för att kunna fastställa en rubrik.. helt i onödan, jag kunde ju bara ha läst Eevas och Harris blogg och fortsatt från var de slutade.. ”Kaikilla on tarve tulla kuulluksi ja nähdyksi”

 

Men mer om detta senare. För att kunna förstå den gemensamma nämnaren jag och speciellt Eeva har går vi dryga två år bakåt i tiden, närmare sagt till hösten 2017. Sipoonlahden skola som då fungerade i två enheter, den på 70-talet byggda delen på Lärdomsvägen med förskolan-åk 2 och den på 2010-talet byggda enhetsskolan på fröken Miilivägen. Befolkningstillväxten till södra Sibbo hade varit stor och förväntades stiga under de kommande åren varpå man beslutat om att bygga ut Sipoonlahden koulu och renoverat den gamla enheten för att inkvartera de lägre klasserna tills den nya skolan var färdig i sin helhet. Men så blev det ju inte som planerat.. Renoveringen misslyckades, en stor del av barnen visade symptom på försämrad inomhusluft och kommunfullmäktige gjorde det drastiska men ändå rätta beslutet att stänga enheten på Opintie med snabb tidtabell. Och utan att desto mera ha fortsättningen eller de praktiska realiteterna på det klara. Som medlem i fullmäktige och en av personerna som gjorde beslutet kan jag väl redan här stanna upp och granska huruvida beslutet byggde på faktiska eller intuitiva grunder? Svårt att säga, då det kommer till problematiken gällande inomhusluften i skolor eller andra offentliga byggnader är jag ganska övertygad om att det enda som är säkert är att allt är osäkert. Maskiner/apparater/konditionsgranskningar visar kanske en sak, medan barnen och deras föräldrar lever i en helt annan verklighet. Så vad skall man då grunda sitt beslut på? Nåja, när det kommer till kritan så väger den kalla texten på granskningsrapporten inte särskilt tungt mot den intuitiva och grundläggande känslan en förälder har att skydda sitt barn. Så vi stängde alltså skolan, utan att helt veta var eleverna skulle vistas innan de tillfälliga barackerna hade anlänt.

 

Meanwhile in Salpar skola.. ca. fem kilometer från Sipoonlahti fortsatte vardagen som vanligt. Med ett elevantal på 63 för 7 år sedan hade vi nu kommit ner till ca. 45, vilket inte desto mera syntes i verksamheten.

Vi rullade på som tidigare. Som rektor i 8 år och politiker i 5 hade jag i olika sammanhang ifrågasatt den skarpa gränsen mellan språkgrupperna vad skola beträffar. Samlokaliserade daghem fanns det nog, Zachrisbackens skola i Östersundom hade två språk under samma tak men varje försök att tänka OM – OM Salpar även kunde vara för finskspråkiga, OM samarbetet mellan finska och svenska kunde vara mera levande avslutades med ett allt för ofta kvävande MEN. Den Taxellska paradoxen om att en tvåspråkig lösning leder till en enkelspråkig (finsk) verklighet.. att språket ute på skolgården blir finskt.. att man börjar prata finska i lärarrummet.. För att inte tala om det alltid skall göras en konsekvensbedömning.. I mitt tycke kan en sådan endast göras på mätbara och ”hårda” faktorer (busstransporter, flyttkostnader, personalresurser m.m.) men inte på hur elever kommer att bli bemötta, hur de kommer att trivas i den nya miljön.     

 

Men tillbaka till det faktum att kommunen alltså måste lösa problemet gällande VAR alla elever utan undervisningslokaler skulle ta vägen. Med inget annat är intuition och en övergripande känsla av att kunna hjälpa till som grund för mitt agerande, påbörjade jag processen med att aktivt ”sälja” Salpar skolas utrymmen som tillfälliga lokaler för SLK-eleverna. Först tog jag upp detta med mina egna medarbetare, som utan desto större motstånd köpte idén. Efter det gröna ljuset tog jag upp det med rektorn för SLK som.. ja, jag kommer inte ens ihåg vad hennes reaktion var, men säkerligen var den försiktigt positiv. Mer än det kunde man väl inte förvänta sig eftersom Salpar som skola var obekant för henne. Något mer om vändningarna kommer jag inte heller ihåg med slutresulatet var desto mer konkret. Eftersom vi hade mindre grupper, och ett par lediga personalbostäder i samband med skolan, överlät vi den övre våningen i skolan till drygt 60 femteklassister från SLK, och tog vårt pick och pack till de nya och betydligt mindre utrymmena. Hela ”projektet” hade jag sålt till barnens föräldrar som en medmänsklig och solidarisk gärning där vi kan bistå med värme och trygghet för andra barn i nöd. Till de berörda föräldrarna i SLK hade jag dessutom skickat ett meddelande där jag beskrev hur fint det är att vi kan hjälpa och att alla skall känna sig välkomna. Och så blev det så.

 

 

En månad senare, i början av februari, var allting klart för flytten. De nya eleverna kom, Salpar skola välkomnade dem, jag förklarade att jag inte är deras rektor men snarare en ”skolmorfar” som berättar hur jag vill se och höra dem, att detta är lika mycket deras skola som de svenskspråkigas – och att vi kommer att få detta och fungera ifall vi alla bidrar med vår egen insats. Vardagen började så småningom rulla, alla rymdes i de nya utrymmena, för att inte tala om gården och pulkabacken som var i flitig användning iom den snörika vintern. Samarbetet mellan lärarna i de ”två” skolorna skedde intuitivt, inte så mycket planerande men en öppen dialog om sådant så underlättar verksamheten. Senare under våren hade vi gemensamma dagar med integrerade elevgrupper och fiilisen efteråt var alltid omvälvande, det kändes verkligen bra. För mig som vuxen i skolan räckte det däremot med betydligt mindre tecken, som t.ex. ett spontant ”Moikka Kasper” när jag mötte eleverna i korridoren.


Så blev våra elever ”förfinskade”? Började de leka på det andra språket? Nej, verkligen inte, det kunde de ha gjort i större grad men istället kändes det som om vi hade två separata men parallella ”spår” som nog gick i samma riktning och med samma mål, men ändå med egen fart och vikt.  Sommarlovet kom och efter det nya elever och lärare, men ändå samma ramar. Allting rullade på riktigt bra, ända tills ”barackerna” anlände till Söderkulla och det vara dags att ta farväl. Vi samlades en sista gång på gården, ställde oss i en ring där vi alla höll varandra i handen, jag tackade för den gemensamma tiden och vi skildes åt. Åt olika håll men med flera gemensamma minnen. Tack och farväl! Efter vårt år tillsammans bad vi eleverna fylla i ett frågeformulär om tiden i Salpar. Svaren var genomgående positiva och i stil med ”jag hade gärna fortsatt i Salpar”

Ett år senare står vi inför nya utmaningar.. Sipoonlahtis utvidgning är i snart klar men nu är det de svenskspråkiga eleverna som behöver hjälp. Närmare sagt de i Söderkulla skola. Då hyreskontraktet för barackerna går ut är det dags för dem att flytta till Sipoonlahti, vilket orsakat högljudda protester av föräldrarna till eleverna. Det talas om att barnen kommer att mista sin svenska identitet, att de kommer att lida i de öppna inlärningsmiljöerna, där det sägs att de svenska lärarna inte har fått utbildning av undervisa i. Och mycket, mycket mer.

Själv sitter jag i Salpar och funderar på hur svårt de får allting att låta. Har förstått att rektorn för Söderkulla skola räknar med att klargöra 50 olika processer innan flytten kan ske. Femtio stycken! Det handlar ju bara om en enda process, att eleverna skall ses och höras! Och så måste man helt enkelt utgå ifrån möjligheterna.

Kanske handlar det i grund om botten om intuition, kanske är det intuitionen som styr vårt förhållningssätt till saker och ting. Om min intuition säger att det kommer att gå dåligt så gör det säkert även så, lika mycket som om man beslutar att göra det bästa av situationen eftersom intuitionen säger att det kommer att bli bra.

Så vad är då den konkreta modellen för ett positivt bemötande!? Den har jag inte ännu uttänkt men kanske den dyker upp, i alla fall ramarna för den, ifall jag har ett öppet sinne och stannar upp.. Nep, fungerar inte just nu. Men kanske imorgon under morgonpromenaden med hunden. Vi får se

Tack att (om..) du orkade läsa min story :-)

-Kasper